Jag har olika relationer till mina olika vänner, vissa kan jag dela med mig av allt till och andra håller jag igen lite inför.

Det är något jag har lärt mig under åren, ren självbevarelsedrift kan man kalla det. Framförallt handlar det om en specifik vän som blir för närgången om jag delar med mig av alla mina tankar. Hon skulle gärna (får jag känslan av) veta precis ALLT om mig, veta exakt vad jag tänker. Hon har vid något tillfälle "erkänt" att hon skulle vilja ha mitt liv, att hon var så himla avundsjuk på hur jag hade det och hur jag löste olika problem jag stod inför osv.

Tjejen är i mina ögon många gånger en pessimist som har väldigt svårt att sätta sig in i andra människors situationer och att olika människor faktiskt upplever saker på olika sätt. Hur man själv reagerar i en viss situation beror ju på vad man har i bagaget och vad man har för erfarenheter.

Nu när jag är gravid har jag så klart fått alla möjliga råd från min vän, allt från rena konstateranden där hon berättar för mig hur himla jobbigt allt kommer bli med två barn i stället för ett till hur jag ska få igång förlossningen. Det är ju rena råd i all välmening men jag blir av någon anledning stött och sur. VARFÖR blir jag det för? Att hon dessutom tillhör skaran som har bestämt att min inneboende är en tjej gör mig ännu mer irriterad. Det är på något vis så att det som jag har sagt någon gång hela tiden ska upprepas. Jag tror inte att någon utomstående hittills har glömt att fråga om vi har kollat vilket kön vår bebis har. NEJ vi har inte kollat och det spelar faktiskt ingen som helst roll vilket kön barnet har, bara det mår bra! Jag tycker det är en personlig angelägenhet faktiskt, precis som jag kan tycka att namnval är himla personliga så länge de är rena funderingar.

Jag är jätte arg på mig själv för att jag har delat med mig av några namnfunderingar, för nu är det som om de namnen är fastslagna i sten.

Något jag har lärt mig om mig själv den här graviditeten är att jag måste lära mig att hålla tyst om sådant som jag faktiskt tycker är för privat. För det kommer komma tillbaka, i form av kommentarer från vänner som vill känna sig delaktiga i besluten av någon anledning.

Det har nu gått så långt att jag undviker att svara när hon ringer, för att inte göra henne för ledsen och orolig så svarade jag på något sms i helgen och svarade på ett samtal i går. Men herregud, tjejen hör av sig VARJE dag. Samma frågor: känner du att något är på gång? Hur mår du? Sen följer en massa tips som jag inte frågat efter. Kan hon inte bara backa undan lite?

För min del är jag super nöjd över att vi inte längre bor i samma stad för då skulle hon garanterat vilja vara hemma hos mig dagarna i ända också. Hon har erbjudit sig att komma och hjälpa mig när barnet har kommit eftersom det ju kommer bli så himla jobbigt för mig sen med två barn. Herregud känner jag då, hur ska jag klara mig ur den fällan utan att såra henne något alldeles förfärligt? Jag vill verkligen inte ha en inneboende som dessutom kommer ta med sina egna högljudda ungar hit, på vilket sätt skulle det hjälpa mig?

/Kulan, tjockis, gravido

Välsignat tillstånd... Yeah right!   

Plötsligt blir man allmän egendom på nått vis. Från dag 1 förväntas man svara på frågan "hur mår du?" dagligen. Inte på det vanliga sättet utan folk lägger gärna huvudet lite på sne och förväntar sig ett svar som är mer utförligt än bara  "bra". Efter man har svarat får man utan att be om det en himlans massa "goda råd" och anektdoter i utbyte.   

Nästa steg är så klart när magen börjar synas ordentligt, då anses det naturligtvis helt ok för alla i omgivningen att kalla en för tjockis. Det värsta är att jag har gjort precis likadant, varför frågar jag mig nu så klart! Man får höra skämt på sin kroppshyddas bekostnad av vem som helst, arbetskompisar som annars inte har så mycket att säga kan helt plötsligt överraska med diverse fräcka kommentarer på den gravidas bekostnad.

Sen närmar man sig slutet och då ska alla så klart höra av sig och fråga om man har fått någon bebis än... Där är jag nu och där börjar mina tankar som måste lättas från min hjärna.

Jag håller nämligen på att bli spritt språngande galen, kan inte minnas att jag mådde på det här viset under förra graviditeten. Den här gången verkar det vara ännu fler hormoner som har intagit min kropp och de gör mig förbaskat lättirriterad och gråtmild. Alla frågor om hur det känns och hur jag mår gör mig bara mer o mer nervös. Är det något fel på min inneboende?

Jag har denna gång välsignats med en söt kula som står ut rätt fram, jag har totalt gått upp 9kg vilka alla kom innan v. 34. De senaste veckorna /månaden har jag tappat aptit, och gått lite upp och ner. Pendlat 2 kg så det är inte mycket. Objektivt så borde jag vara stolt över min kropp, den ser fantastisk ut. Inte en bristning och inte alls särskilt mycket överflödigt fett någonstans. Jag har lämnat flodhäststadiet till att faktiskt bli snyggt gravid.      Varför är jag inte nöjd och glad och sprudlande? Jag har väldigt få problem faktiskt, visst är jag lite trött och har en del foglossning, sover rätt taskigt och saknar ork och tålamod. Men jag är ju faktiskt gravid så det är ju rätt väntat.

Saknad av viktuppgång är en del av mitt orosmoln, förra besöket hos BM resulterade i ett efterföljande besök på mödravårdsspecialisten där jag fick ligga och lyssna på min inneboendes tickande hjärta. Hjärtfrekvensen var låg men de var nöjda och sa att det var helt normalt efteråt. Efter det besöket har jag lyssnat extra tydligt på min kropp, dels eftersom jag är nervös att förlossningen ska gå lite väl fort och att vi inte ska hinna placera ut son och hund dit de ska.

Jag har haft en hel del flytningar i slutet på graviditeten den här gången, dessutom ligger bebisen med huvudet rejält långt ner så kissnödighet kan bli en akut angelägenhet titt som tätt. Fick för mig att flytningarna kanske hade ändrat karaktär och att det ju kan vara fostervatten som läcker. Låg hjärtfrekvens kan tyda på dålig syresättning så jag blev lite orolig. Det här med att ha internet och tillgång till alla möjliga åsikter som sprids har verkligen sina nackdelar när man är lite orolig av sig och börjar söka information på nätet. Nåja, det blev iaf ett besök in till förlossningen för en undersökning och ännu en hjärtfrekvenskurva. Undersökningen visade att inget fostervatten läcker ut... men jag fick veta att jag har någon fettknöl i storlek som en ärta i slidan. Den gör att jag har flytningar, den kommer med största sannolikhet att spricka under förlossningen men ska vara helt ofarlig.    Gaaaah, där gick oron upp igen ju.

Sen kommer vi till det som under de senaste dagarna har irriterat mig mest av allt, alla samtal, mail, sms, facebook inlägg osv där folk undrar om bebisen har kommit än. Alltså i dagens upplysta samhälle där man skriver allt som händer i en liv, man skickar sms och mms så snart barnet har lämnat livmodern i princip. TROR dessa frågvisa människor att de av någon anledning kommer missa att jag får barnet? För varje fråga blir jag mer och mer irriterad, jag menar vad tror de ska hända? Och vad ger kompisar och släkt rätt till att få information om i fall en förlossning är i antågande eller inte? Varför kan de inte bara fortsätta med sina egna liv och glädjas åt när bebisen kommer. Den kommer ju knappast komma ut snabbare för att alla frågar?!

/Gravido/kulan/tjockis/hormonstinn